pereverywhere

Lite grand av vad vi har gjort i februari. Kom lite snö och det var allmänt najs :)

Peas!

Kan börja med att säga att jag och en tjejkompis från Montreal har slagit vad om 100 dollar att vara nyktra från och med den 17feb till min födelsedag 4 mars...alltså..idag (för Sverige iaf.. några timmar kvar för oss i Kanada). 100 dollar är inget som man så väldigt gärna vill bli av med och faktiskt har jag haft sjukt kul (ibland) utan att dricka.
Efter att betet lades så började tourmania för vår del. Jag turade 6 dagar i rad och det va jäkligt skönt och skoj att komma ut från systemet för att se allt fint som man åkte förra året. Ozone, Rudys och Molars är de topparna som var målen under dom dagarna, och då menar jag i stort sett varje dag!  Ett par linjer som ingen hade åkt än under året lades ner och det var en väldigt olik vecka om man jämför med vad man har gjort tidigare veckor då man har skrapat runt i systemet och kört samma linjer och hoppat samma klippor om och om igen.
Hittade lite klippor på alla topparna, men det blev bara hucking på Ozone och rudys. Är lite för tungt att skinna upp alla toppar och sedan ladda bajset för att hoppa en klippa på molars ner i en snabb ränna där man måste stå på benen medan omgivningen svishar förbi. Såaatehh, det blev lite hucking på ozone och rydys som sagt. Jäkligt skoj och fick lite bra filmer och foton från de dagarna :D
Eftersom jag hade haft känningar i mitt knä redan när jag bara gick uppför så kände inte jag för att gå tokstort eller landa särskilt hårt så drog jag minsta droppet av alla. Det var ändå 6-7 meter högt så man kan säga att de andra laddade bajset.
Oskar började huckandet med att lägga första spår ner för att sedan skicka klippan och i luften hinna skrika "ÅÅÅÅÅHHH HEELVEEETEEE!!" landar "vad högt det var". Sen var det on like Donkey Kong! Nästa som körde var Mårten som inte ville vara sämre och drog ytterligare lite större och sist den dagen hoppade Jon G Ramstedt som var riktigt nära på att stompa och göra en sjysst "rideaway" Jon Brogan style :P
Jag och Mattias hoppade inget och därav agerade fotograf/filmare och lyckades rätt bra med det hela.
Dagen efter så var det vår tur att få hoppa klippor. Opeppad och lite nervös var jag när jag stod helt själv på toppen av rudys för att göra mig beredd att ta mig ner till min linje. Skulle ju inte köra samma linje som de andra hade tagit. Skulle egenltigen ta mig till ett träd som var mer åt skiers right om deras hopp och sedan hoppa snett ner i en ränna. Så jag försöka fatta vart jag skulle ta vägen när jag stod på toppen. Ingen lätt uppgift när den första biten är relativt flack för att sedan branta på när det närmar sig klippan. Med andra ord så är åket helt blint innan klippan som gör det hela lite svårare att navigera rätt.
Så klart så kommer jag fel när jag ska göra sista svängen och ser inte trädet som jag hade siktat in mig på som var min punkt för att börja peka skidorna. Fick stanna till lite och försöka fatta var jag var. Kompisarna som trodde att jag skulle köra en annan linje hojtade "MER SKIERS VÄNSTER!" vilket jag såklart lydde. Kommer ovanför en konstig klippa som jag inte riktigt hade 100% koll på om hur den såg ut inunder eller hur jag skulle komma över knölen som var efter uthoppet. Sj trodde jag att jag skulle, på något mystiskt sätt, få lite pop från uthoppet och på så sätt undvika den andra klippan. Så vart det inte...hopp och sedan ett slag under fötterna som jag inte riktigt kunde parera skickar mig med dålig balans ner mot marken. Landningar var helt klart backslappad och inget att hänga i granen. Inte heller var jag stokad eller peppad efter det hela utan mer sur att jag hade missat "min" klippa och åkt helt fel. Kändes inge kul att ha den känslan efter att ha hoppat den största klippan för säsongen. Attityd förändring var alltså ingen dum idé. Vill ju alltid vara sjukt glad för att åka skidor..vill inte alla det?!

Lite lokala förmågor var med oxå och representerade. Bäst av alla locals var Lane, körde riktigt stabilt båda dagarna och slutade top 10! Grymt bra med tanke på att starfältet innehöll rutinerade åkare som Dave Treadway och Matty Richard (båda två åker för Whistler Blackcomb)
Sjukt bra ladd av alla trots dåligt underlag ( is och sten) och det var jäkligt skönt att sitta i solen med gott sällskap och kolla på spektaklet. :D


                                                                                                                        

---

Vad finns det att säga om Rogers Pass egentligen? Tchaaaa... man blir då alltid nöjd efter en heldag där. Puder, ensamhet och fantastiskt vackra vyer över glaciärer och stora massiva berg..man blir ju fan kär på riktigt!
3 timmar upp och 20 min ner är ett bra betyg när man snackar om att få ospårat puder i brant skog med ett sjukt skön---------t gäng ;)

---

Eftersom det inte alltid snöar här, tro det eller ej, så får man ha lite fantasi för att man inte ska börja klättra på väggarna.
Grabbarna hade vart ute och scoutat en sjysst tunna där man kunde jibba lite :P Med tanke på den höga halten jibbtalang som flyter i vårt blod så är det inte konstigt att bilderna blev helt off the hook! :P
Enjoy!

Nu är den här gossen 23 år...på dagen.. Säg grattis....annars jävlar!